Calle Schulman har haft frågestund på sin blogg och jag satt och slötittade igenom svaren. Plötsligt ser jag det här:

Är det bara jag som skiter i hur många föräldrar jag delar med mina syskon? Vi är syskon punkt slut.

Enda gången som jag drar upp på vilket sätt vi delar blod är när folk frågar mer ingående om min familj. Det kan annars bli något förvirrat eftersom min mamma har fyra barn och min pappa har fyra barn men jag har bara fem syskon..

Jag har olika mycket kontakt med mina syskon också men det beror inte på blodsband. Det beror på att vi är olika individer med olika åldrar, intressen, personligheter, sociala förmågor och olika dygnsrytm. 

Oavsett hur ofta vi ses eller hörs så älskar jag mina syskon oerhört mycket och förutom att ena syrran saknar en blindtarm så är de väldigt hela alla fem.

Jag antar att detta är en människosyn som Calle fick redan under barndomen men vem var det var som lärde honom att han skulle sätta olika värde på sina syskon. Vilken hemsk sak att lära ett barn.