Alla inlägg den 15 juni 2008

Av Drina - 15 juni 2008 22:45

Jag är inte rädd för alla barn. De barn som jag känner skrämmer mig inte det minsta.


Förutom ibland.

ANNONS
Av Drina - 15 juni 2008 11:35

Igår när jag skulle hem till Ylvan och Criget för att kolla på fotboll tog jag vägen över det beryktade Torpet. För er som inte känner till Åre kan jag berätta att Torpet är Åres ghetto. Fast istället för gangsters som hänger i gäng finns där barn. Barn som hänger i gäng. Istället för knarklangare som kokar meth finns där föräldrar. Föräldrar som steker falukorv.

   

Här snackar vi två saker som skrämmer mig!

    

Barn är elaka, det vet alla. De mobbas, de har ljusa elaka röster, de gnäller, de läcker, de bär kniv, de stirrar och de ifrågasätter.

Föräldrarna som steker falukorv skrämmer mig eftersom de inte själva verkar vara rädda för alla dessa barn. De är som knarkare och barnen är deras fix. 

   

Den säkraste tiden att passera detta område är den såkallade bolibompatiden. Då är barnen inomhus och dreglar framför tvn medan föräldrarna lägger ner stekspaden för att ha något som kallas för egentid. Då är det fritt fram att passera, hela gården ligger öde och det är nästan kusligt tyst. Befriande tyst.

    

Igår var jag tvungen att passera strax före bolibompatiden. Det var alldeles vansinnigt läskigt. Barnen var helt uppe i varv, deras ondsinta ögon stirrade mordiskt på allt som rörde sig.

En pojke, ca 110 cm hög, ställde sig intill gångvägen, spände blicken i mig och pekade på mig med en pinne. Inte någon liten kvist utan snarare en gren faktiskt. Jag var i det ögonblicket övertygad om att han skulle banka skiten ur mig med detta dödsvapen. Hur matchen skulle börja utan att jag hade dykt upp. Att de skulle undra varför men ingen skulle vilja ringa före halvlek och då skulle det redan vara för sent. Då skulle jag ligga där, ihjälslagen av ett barn med pinne. Barnet skulle sen länge sitta hemma i IKEA-soffan och titta på tecknat och gnaga på en falukorv.

Nu gick det som tur var bra. Barnet nöjde sig med att hota, att markera. Jag undvek ögonkontakt och klarade mig med livhanken i behåll. När jag passerade portalen ut mot parkeringen, ut från området, så kändes det som om hans blick hade bränt hål i min regnjacka men jag levde. Jag kände mig helt febrig när jag kom fram till Ylvan och Criget. Men jag levde!

    

    
 

Senare på kvällen, när det var dags för hemfärd, skjutsade Ylvan hem mig. Det kändes tryggast så.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se